Mjo, sitter och lyssnar på "Ben E King - Stand by me" och känner mig såhär lagom sentimental på kvällskvisten, vilket snart enligt min biologiska klocka är natt egentligen. Bra är låten i alla fall, men mest störigt är att någon ny skitlåt har ett liknande intro som de spelar på radio nu och jag blir lika lurad och besviken varje gång när jag märker att det är den och inte "Stand by me" som kommer ljuda ur högtalarna. Illa.
Kan passa på att redan såhär tidigt i mitt inlägg be om ursäkt för hur otroligt shitty det kommer vara/bli/är, you name it, för jag vill skriva men har ungefär 0% viktiga saker att få sagt. Tack för mig.

Ibland är man på väg att hoppa, du vet. Jag stod nog med andra foten redo att lyfta, ta det där steget som aldrig tas annars, men varför inte ? Det kan inte vara så farligt, det värsta som händer är att du faller, kanske längre än väntat eller helt enkelt bara det lilla avståndet du lyfte. Jag å andra sidan (vilket jag inte borde skriva med tanke på att Laila, om jag minns rätt, var noga med att man måste säga "å ena sidan först", men skit samma) står kvar på mitt ena ben samtidigt som min andra fot istället sjunker nedåt för att finna fast och säker? mark igen. Ibland blir jag så otroligt trött; nej det är inget problem, men alla dessa småsaker som man konstant tänker på utan någon egentligen anledning eller utan att det finns någon mening att ens ägna en tanke åt det, tär ganska mycket ibland även om det bara är för stunden. Jag var inte omedveten om något, jag förstod bara inte vad det egentligen innebar. Nu gör jag väl somewhat det, väljer att förbise det, och tro att allt löser sig. Det är nästan mitt motto nuförtiden men även om allt löser sig så är det inte alltid till det bästa, då får man själv försöka se till att det blir det. Jag gör nog ett stort misstag oavsett vad jag bestämmer mig för nu, sen eller aldrig, men det är en del av livet; att lära av sina misstag. Slippa göra de gång på gång. Jag vet egentligen inte vad jag hoppats på, jag tror inte ens. Det finns ingen tro. Det fanns ingen tro. Det finns lite hopp. Försvinner det också ? Jag är the master på att lägga ner tid på obetydliga ting men, någon måste ägna några värdefulla timmar åt det också, för vem annars om inte jag ? Är det meningen att man ska springa runt i ovisshet för spänningens skull så är spänning nog ingenting för mig. Jag trodde jag visste vad jag ville, men TvivlarN har hittat tillbaka. Jag vet att alla gånger ser likadan ut men jag trodde att det kanske skulle sluta en aning annorlunda den här gången, eller gör det ? Jag har ett visst mönster att följa, jag gör det omedvetet, men jag har förstått att det måste vara så det ligger till. Jag måste förnya mig hela tiden, se min omgivning förnyas. . inte drastiskt men litegrann, och det måste jag ha för jag tröttnar. Men det är inte alltid så. Alla vet inte men jag vet bäst själv hur jag fungerar. Jag ger er en bild att tolka, förmodligen är den för svår för er eftersom ni hela tiden ser olika saker. Då kan man fundera över . . vilket jag inte ska göra förresten för då blir det väldigt långsökt och det orkar vi inte ikväll. Ge mig tilliten jag måste få chansen att känna, för jag har insett hur viktigt det är överallt och ingenstans. Jag har börjat inse väldigt mycket tror jag. Jag vet som sagt hur jag själv funkar, men jag förväntar mig detsamma, det känns som en självklarhet jag inte kommer kunna räkna med, någonsin. Tufft läge, vad kan jag annars säga. Och det här är väl osammanhängande som vanligt och jag älskar det. Skulle jag säga det här till någon människa skulle jag direkt se att han/hon inte tror jag är vettig någonstans, här på bloggen slipper jag det. Tankegångar är underliga. Jag menar "Hur långt kryper en snigel på en dag?" för att en höjd är 365-367 meter. Jag vet inte. Jag jiddrar och nu är det dags för Sally så jag slipper tänka under ca 22 minuter.



Peace out!

"Ingenting kunde få mig därifrån."