Jag vet inte riktigt vart jag ska börja så jag tar det som det kommer helt enkelt och spinnar bara på med något, som vanligt blir det väl det jag alltid bloggar om, eller delvis bloggar om. Jag insåg på min promenad hem från bengi att gatulampor är ganska bra att jämföra med folk man träffar. Precis som lamporna slocknar så gör även känslor och allt annat inom mig det men någon gång är det någon som kommer för att få lampan att lysa igen, precis på samma sätt kommer någon för att fylla tomrummet som finns. Jag vet att mitt tomrum kommer fyllas, inte utav den man kanske hoppas på, men utav någon som är precis lika bra fast på ett annat sätt. If you could just stop playin' these games. Jo men varje gång ska jag ge mig in i leken och den som är med får leken tåla, eller hur heter det så ? Jag tål det och jag tar det, men nu slutar jag nog leka den här leken. Fast visst blir man frestad att leka samma lek igen för att den faktiskt började väldigt bra förra gången, tills det att man blev tagen ? Ohja. Den leken kan jag.

Sen det här med att tala om vad man känner, faktiskt visa vart man står, det är inte så svårt, det borde i alla fall inte vara det. Jag är inte bra på det, men när jag väl talar om vad jag tänker/tycker/känner, då är det inte nå amerikansk-film-kärleksliknande-craptalk som jag drar, vissa saker behöver komma fram på sitt speciella sätt. Som du sa Bengi om det jag valde att säga, att det är för mycket sagt i det och att du inte ens skulle kunna säga det till någon. . Jag gjorde det och jag står för det, och kommer alltid göra. Sen finns det dock en annan gräns som man inte kan stampa på hur länge som helst innan man väljer att kliva över den och se det nya. Jag närmar mig sakta men säkert, just för att jag börjar förlora hoppet om det jag inte längre ser framför mig, är det så avlägset så kan det nog vara. . nästan. Men det skulle nog vara värt, synd. There's no need to complicate our time is short. Så jag slutar med det. Och jag har kommit en god bit på vägen, för tillfället.

För att slänga in något och bryta av för två sekunder så är det någon som skrivit något oläsligt på min arm eller om det bara är kladd, men jag vet inte vem det är i alla fall eller när det hände så om någon känner till det får ni väldigt höra av er om det, enbart för min nyfikenhets skull. Gunnels mamma var nämligen den som upptäckte det när jag drog upp ärmarna på min tröja, ofta jag är smart som inte sett det på hela dagen. haha.

Sen förstår jag inte varför jag springer efter varje gång, varje gång. Tar smällen, reser mig och springer igen. Jag borde kanske bete mig så också ? Men nej, det finns inte för mig, jag vill inte vara den personen. I really wanted you. Och utgången blev väldigt bra till slut trots allt och slutade sådär, detaljer behöver inte nämnas men det hände allt och ingenting :) Helt bra iaf. Och just ja, orka att hon hette just Tess ? Nej.

Nu orkar jag inte ens skriva mer för jag får inte ur mig något vettigt ändå, kanske blir lite i andra bloggen istället så jag slipper vara så luddig i det jag säger. Gitarr i några minuter nu för att jag måste och sen blir det film för hela slanten, måste se sällskapsresan eftersom jagi nte sett den och jag skäms nästan lite över att säga det ;)

Peace out!

"I reckon it's my turn to win or learn some."