Så måste jag ändå börja någonstans.
Helgen har varit lyckad. Marideal Cup i fredags med brudarna, mest trevligt. Sen åka för att hälsa på babysoph en stund, även det massa trevligt. Alex var sjukt trevlig som jag också träffade där annars blev jag mest rädd måste jag säga. .
Igår var det lagfest tillsammans med herr spelarna i GIF och vi i damlaget, grymt trevligt var det och det slutade på krogen och några av killarna följde med till trägårn. Detaljer håller jag nog till mig själv. Men Bengi hade ju tur och scorade lite, haha. Det kan jag iaf dela med mig av, resten stannar hos de som var där.
Idag blev det återigen Mariedal Cup och Elfsborg tog hem alltihopa så vi säger grattis till det och till de äldre grabbarna säger vi grattis till sm-silvret <3

Tog en promenad hem ifrån Bengi för jag åkte dit och åt med henne och pratade lite. Mörkt var det ute, och iskallt men ändå ville jag inte riktigt stänga jackan. Det kändes lite som när jag traskade runt i min svarta hoodie för längesedan, fast det känns som igår, som samma höst, i vad jag tror var november-kylan på en ganska lång promenad. Det var ett under att jag inte frös ihjäl men, jag minns nog det mesta ändå. Jag sa nog mest att min familj var komplicerad och att jag inte alls är insatt i politik. Jag föddes inte för att prata, jag fick gåvan att lyssna. Jag är ledsen att jag inte öppnade mig mer, men jag försökte. Jag valde att lyssna istället för jag tror att det är vitkigt, visa att jag faktiskt lyssnar och inte bara hör på. Men det räcker inte. Hur mycket jag än vet, hur mycket jag känner till och alla detaljer jag kan rabbla upp som jag lagt på minnet, så vet du ändå ingenting. . och just nu vet jag att jag gör samma misstag. Men om alla som vill veta något, bara frågar, så svarar jag. Till slut är det jag som börjar prata, men någonstans måste man börja och. . hur ska jag veta vad du vill veta, vad du funderar över, om du inte frågar mig rakt ut ?
Det är som att snubbla runt bland ett dussin mörka gropar. Jag har nog grävt allihopa själv men hamnat i ett hörn. Jag ser inte i mörkret vart jag ska ta vägen så jag får helt enkelt chansa, jag trillar ner i den första och ursäktar mig; jag vet vad jag har gjort fel, förlåt mig. hjälp mig upp?. Jag kan inte fortsätta ursäkta mig för vem jag är och jag orkar definitivt inte upp efter 7-8 gropar även om jag bara har 4-5 st kvar att ta mig förbi. Jag inser att det som behövs ända fram inte finns. Där har du pessimisten, även kallad realisten, inom mig.
Det är svårt att veta om jag ska ta ett steg bakåt, vilket vore helt idiotiskt för där vet jag redan vart jag står, där vill jag inte vara. Där jag är känner jag mig bara i vägen, men jag kan inte ta steget framåt heller. . jag vill inte lämna fler saker bakom mig som jag kommer ångra. För det är nog precis vad jag gör när jag tänker efter, samtidigt som jag faktiskt tror det var bra för mig.
Jag är master på att skriva onödig crap och ni får givetvis läsa om ni vill, hur ni står ut förstår jag dock inte.
Jag gav ordet virrpanna sin innebörd och det sitter som inslget i pannbenet på mig.
Om jag bara skulle testa att släppa taget, och lita på "ordspråket". .
Tack för mig.

Peace out !

". . and if it comes back, it was meant to be."